Tannbergsskolan, höstterminen 2008. Ingenting har väl egentligen förändrats avsevärt under de senaste två åren. Allt ser på pricken likadant ut och lärarna är desamma. Lokalerna är lika fula och luften lika kylig och oren. J-kvarteret, D-kvarteret och den så kallade Studiegården ligger alla på samma platser och är till synes orörda sedan jag sist såg dem. Vägen mellan busstationen och skolan består av precis samma uppförsbackar, och jag vandrar den med samma motvilliga steg som för två år sedan.
Den enda markanta skillnaden finner vi bland eleverna; varenda kotte har bytts ut. För att inte tala om min position! För ett par år sedan släntrade jag runt mellan salarna med mina klasskamrater. Nu struttar jag runt med min lokala lärarutbildare och ska föreställa lärarkandidat. Jag sitter i fucking personalrummet och pimplar kaffe med mina gamla lärare – de personer som brukade ha till uppgift att sätta betyg på mig och gnälla om min skyhöga frånvaro. Behöver jag här nämna att det hela känns totalt fel? Känslorna jag får av att vara på min gamla gymnasieskola är överväldigande. Nostalgi. Uppgivenhet. Fasa. Lite sorg över svunna tider som aldrig kommer åter. Extra obehagligt blir det när jag upprepade gånger får höra att de flesta som kommit till Tannbergsskolan på praktik sedan har börjat jobba där, givetvis för att stanna resten av sina liv. ”Du har din framtid här” säger de. Tanken skrämmer mig till vanvett.
Som tur är har jag möjlighet att själv styra över mitt liv och kan högtidligt fatta beslutet att aldrig någonsin sätta min fot i någon av Tannbergsskolans byggnader efter fullföljd utbildning. Eller icke fullföljd för den delen. Hela uppdraget med den här monsterpraktiken får det att svindla för mina ögon. Vill jag alls göra det här?
