Greetings from Lycksele

Bara för att jag tycker att det var en rätt trevlig bild. Från en grym kväll.

Jobbigt tjockt eller tjockt jobbigt?

Jag kom att tänka på en ordväxling jag en gång hörde. Det var mellan Linnea och hennes broder för drygt ett år sedan.

Mattias säger: Alltså, kan man inte bara skicka alla jobbigt tjocka människor till typ Skåne?

Linnea kontrar: Äh. Jag tycker att vi kan skicka dit de tjockt jobbiga i stället!

Nu vänder jag mig till er, kära läsare. Vad anser ni i frågan? Vilka ska förvisas till sydligare breddgrader - de jobbigt tjocka eller* de tjockt jobbiga?



* Svar som "både och" tillåts inte.

Tjugo blev tjugoett (och jag blev kanske lite visare)

Jag upplevde just en rätt sällsynt känsla. Tro det eller ej, men jag talar om ren och skär lycka. Nu menar jag inte att det hände något särskilt - det var bara en känsla som kom över mig. Och den hänger kvar; det finns ju så mycket att glädjas åt. Det gör det oftast, men glädjen kan inte infinna sig när man inte tillåter sig att uppskatta allt det positiva. Mer lyckokänslor åt folket!

Idag (eh, igår) fyllde jag tjugoett. Det blir skönt att slippa säga "tjugi", för det låter fan löjligt.

Visp och jag mot världen

Idag registrerade jag mig på Konsten att berätta I, den första ämneskursen för oss blivande svensklärare. Jag har återigen börjat i en ny klass. Det är en grej jag börjar vänja mig vid - att börja i nya klasser på olika utbildningsnivåer. Jag funderade på hur många klasser det kan röra sig om för mig, fick det till tio stycken från ettan på lågstadiet fram till idag. Det lät inte alls så mycket, vilken besvikelse! Att jag har vant mig vid det är dessutom en fet lögn. Jag hanterar det i alla fall rätt dåligt. Idag, till exempel, så raderade jag ut varje chans att någonsin bli accepterad genom att högt läsa upp min på fem minuter nerrafsade text om vispen Visp. Det blev onaturligt tyst i salen och jag kunde i ögonvrårna se hur mina nya klasskamraters ansikten sprack upp i hånfulla flin. Det är med andra ord bara att inse: fyra terminer som mobboffer ligger framför mig.

Nåja, någon ska ju vara "Jens" också, eller hur? Det råkade bli jag den här gången.

Fröken Julie - the bildspel

Här får ni se bildspelet som jag och mina gruppkamrater slet med för ett par veckor sen. Slå på ljudet för att höra "bakgrundsmusiken" (som tar över hela filmen om volymen är för hög).

Life is good

Jag är sällsynt taggad inför morgondagens festligheter. Inte verkar jag vara ensam om det heller, och det gillas ju också. För er som inte redan fått SMS från mig, Josefin eller Sandra: fest i morgon på Historiegränd 8A, i rum 2, 12 och 13. Vi vill hemskt gärna se att just din vackra nuna dyker upp!
Efter förfesten blir det utgång på Dåliga Gatan (eller Dåliga Golvet kanske man ska kalla det - det hålls ju trots allt på Norrlandsoperan). Jag har aldrig varit på Dåliga Gatan, men jag hoppas att det är en bra gata. Musiken verkar i alla fall, att döma av hemsidan, vara helt klart godkänd. Äntligen får man dansa till musik som man verkligen gillar. Sen att stället kanske inte är så värst snyggt - det är en petitess.

Ikväll har vi sett This is England. Tyvärr hade vi ingen text, vilket gjorde att man inte alltid kunde hänga med till fullo i den knepigt jättebrittiska dialogen, men det var en bra rulle. Sedan såg vi P3 Guldgalan. Förvånansvärt många finfina artister, bland annat Timo Räisänen är ju verkligen underbar.

Förresten, sista lektionen på AUO1 avklarades idag. Så förbaskat skönt!

Att mörda en vän

Min fina, veckade kjol (se den röda ringen) är varken fin eller veckad längre. Den är död, kan man säga. Jag begick i min tankspriddhet ett förfärligt misstag: jag tvättade den i maskin. Jag mördade mitt älsklingsplagg! Jag vet att jag är en jävla tönt, men det är snudd på att jag vill grina en skvätt. Det var användbart, det där tygstycket, mycket uppskattat under sin korta livstid. Och jag har inga pengar till att köpa en ny svart kjol. Senare ikväll tar jag upp kampen för att återuppliva raringen. Den kommer aldrig att likna sitt ursprungliga jag, men kanske, kanske kan ett strykjärn fixa det värsta. Förlåt Kjolvald.

Jag lämnade i alla fall in hemtentan tidigare idag. Känns bra, för nu är det snart över. Mindre bra kändes det att må illa i morse, men det har gått över förvånansvärt fort. Tack!

The Old Cowboys

För sex år sedan gick jag i åttan. På den tiden lyssnade jag och mina vänner i regel på den fåniga sortens popmusik. Vi snackar inte indie direkt; snarare handlade det om P3:s rätt karaktärslösa topplista. Det var vad vi skakade rumpan till när det var disco på Folkets Hus. Det var vad vi diggade till när vi vid lyckliga tillfällen fick dra raggarrundan på samhället, i alltid lika coola bilar med tonade rutor och uråldrig chaufför.

Bara en tjej stack ut från mängden - min klasskompis Lovisa. Den tjejen lyssnade på country. Ja, ni läste rätt, men jag upprepar för säkerhets skull: country. Svängig, amerikansk dansbandsmusik, framförd att hattprydda smilfinkar från Texas. Det hängde antagligen ihop med westernridningen hon ägnade sig åt på fritiden. Jag hade i mitt fjortonåriga popsinne svårt att acceptera den musiksmaken hos en nära vän till mig. Det var pinsamt och töntigt att skilja sig från mängden på ett sådant sätt. Inte coolt. Men eftersom Lovisa trots allt var min vän så brukade jag hänga hos henne efter skolan. Jag fick då sammanbitet sitta där medan countrymusiken fyllde rummet.

En dag fick jag nog. Jag fick en plötslig lust att göra narr av countryn och dess fans. Därför slet jag åt mig Lovisas pappas gitarr, och rev av en dänga i sann countryanda. Texten löd något i stil med: "I'm an old cowbooy and I've got an old hooorse. It is blue and yeelloow - it's a sweediiish hooorse". Gitarrsträngarna gnällde plågat under mina fingrar. Men ack, vilken fullträff jag fick in! Lovisa försökte se sträng och ilsken ut, men brast snart ut i applåder och jubel. Hon hade visst aldrig förr hört en så fantastisk countrylåt! I samma stund steg Linnea in i rummet. Hon hade hört låten och gjorde vågen, som förtrollad av tonerna.

Det var vid den tidpunkten vår idé föddes. Vi skulle starta ett band. Det givna bandnamnet var The Old Cowboys. Lovisa gick och tog på sig sin rosa cowboyhatt, begeistrad av att få vara med och skapa egen countrymusik. Jag spelade låten en gång till, denna gång körad av Lovisa och Linnea. Det lät om möjligt ännu bättre och vi insåg att något stort höll på att hända.

The Old Cowboys historia blev intensiv, men tyvärr ganska kort. Bandet blev en så kallad one-hit-wonder då vi aldrig släppte fler hits än I'm an old cowboy. Vi splittrades dagen därpå på grund av att vi inte kunde hantera trycket från fansen. Det hårda livet som cowboys påverkade oss; man kan säga att det förändrade oss för all framtid. Vi hade börjat tugga snus, bära chaps till vardags och startat SRK (Sorsele Rodeoklubb). Det var en vacker tid. Jag hoppas att vi en dag kan återförenas och ta upp vår karriär igen.

Säg till om jag stör (Eeva Kilpi)

Säg till om jag stör,
sa han när han steg in,
så går jag med detsamma.

Du inte bara stör,
svarade jag,
du rubbar hela min existens.
Välkommen.

Julieskalle

För en gångs skull har jag ägnat mig helhjärtat åt skolarbete, i hela två dagar till och med. Jag har nästan bara Fröken Julie i skallen. Det är uppfriskande att märka att jag fortfarande har lite glöd. En skaplig film verkar det resultera i. Jag inser att mitt engagemang förmodligen beror på att det här projektet är ganska roligt. Vi fotar, redigerar och får använda vår kreativitet. Andra bullar lär det bli nästa vecka då det är hög tid att ta tag i den där jävla hemtentan (jag hatar den redan, innerligt och olycksbådande). Men det var ju en glädjande överraskning att inte allt studierelaterat framkallar hat/ovilja/trötthet hos mig.

Jag vill kanske gå ut i helgen.