Hu e rent makalaeus

Hu e vänchlen å snäll, hu e mjuk som en fäll,
hu ha auga som vårhimmeln klar
Där en växt å statur, som på fineste brur,
om je väl ut ett praktexemplar.

Nä de finns ingen finare varels, än e rektu e jamtlandstaeus
Hu e rent makalaeus, te va håttu å inela rar

Så vackert inleder HP Burman sin visa E Jamtlandstaus. Det är en mycket fin trudelutt och en hyllning till den jämtländska kvinnan. Här vill jag naturligtvis passa på att inflika att i mina vener flyter minst en fjärdedel jamtblod, vilket borde betyda att jag kan ta åt mig av åtminstone en fjärdedel av sången. Om jag får välja vilken del så blir det textraderna ovan. Resten av visan handlar mest om att jamtlandstausen är arbetsam och pålitlig, och det fattar ju till och med jag att det inte är ord man tar till för att beskriva mig.

När jag gick i tvåan på Mattmars skola - ja, jag har till och med bott nio år i Jämtland - kom en gång en man på besök, jag vet inte vem han var, för att välja ut småtjejer till inspelningen av en musikvideo. Jag antar i alla fall att det var någon slags musikvideo; minnet börjar bli ringrostigt efter alla dessa år. I vilket fall som helst, en sång skulle ljuda genom filmen, och sången var E Jamtlandstaus. Den besökande mannen hade en pratstund med oss flickor - en pratstund som skulle leda till hans beslut om vilka två jäntor som skulle få medverka i filmen. Givetvis satt vi nervöst och flinade upp oss, hela bunten. Vem ville inte bli filmstjärna, liksom?

Två nippertippor blev utvalda. Jag var inte en av dem. Gubbfan ville inte ens ha med mig som reserv. När klassen efter några månader tittade på den färdiga filmen satt jag mest och fnös, tyckte det var löjligt. Först nu, fjorton år senare, kan jag uppskatta E Jamtlandstaus igen, men ännu inte helt utan att det sticker till i hjärtat vid de första fagra tonerna. Filmen avstår jag från - dessutom finns den inte ens på Youtube. Ha!

Bric-a-brac: visste ni att HP Burman aldrig har bott i Jämtland? Han föddes i Kristianstad och har sedan många år varit bosatt i Uppsala. Jämtska lärde han sig som vuxen, i samband med att han gick med i föreningen Jamtamot vid universitetet i Uppsala.

Benny och jag

Med posten i dag levererades läroboken Epos A till mig, och det var ju fint. Jag ska, med anledning av mina fantasier om framtiden, läsa Historia A på komvux nu i vår och kurslitteraturen består av just epospeposboken. Köpte den begagnad och kom på så vis över ett rätt bra pris också, knappt hälften av vad bokhandeln tar. Det var förstås också en bra grej. Kontakten med karln jag köpte boken av har däremot varit allt annat än tillfredsställande. Låt oss kalla honom Benny - det är åtminstone nästan hans namn. Benny kan kort och gott beskrivas som en trög fjant. Ett simpelt bokköp skulle i vanliga fall kunna sättas i verket genom ett par tre mejl. Men inte med Benny som säljare. Benny har genomgående varit långsam, luddig, trögtänkt och okoncentrerad. För min inte syn ser jag hur Benny hela tiden har suttit och lallat framför något beiget dataspel, typ MS Röj. Efter många om och men, eller snarare vaa, eh njo, ja venne, lyckas Benny äntligen skicka iväg bokskrället. Postgången kan man inte klaga på; paketet pulas redan följande dag in genom vårt brevinkast. Jag studerar det gröna kuvertet och konstaterar utan större förvåning att Benny har ful handstil. Men det värsta av allt, och håll i er nu, är att tråkiga Benny har försökt skoja till det lite, genom att nedanför min adress skriva "(Skogen)". Helvetesfyjävlarochfanalltså!!! På avsändaradressen ser jag att Benny bor i Farsta. Jag funderar på att skicka något tillbaka till Benny, typ en använd placker och några gamla kondomer (Linnea har säkert ett otal i sitt rum) eller något annat kasst, bara för att få ersätta Bennys förnamn och bostadsort med "Beiga Benny" alternativt "Bög-Benny" och "Fucking Farsta". Men jag anser inte att Benny är värd portokostnaden. Dessutom förstörs det lite av att Benny inte heter Benny på riktigt, utan något annat, som faktiskt inte ens börjar på B.

Hej förresten! Det kanske verkar som att jag är tillbaka i bloggvärlden, och det finns väl en viss sanningshalt i det. Benny fick mig att återvända! Gör dock inte i brallan av förväntan och iver; det här kommer även i fortsättningen att ske högst sporadiskt. Kanske kan det vara så att det måste dyka upp fler bennys (bennysar, bennyr, bennyer - who cares). Men jag kan ju passa på att inflika att jag är väldigt belåten för tillfället, även om det kanske inte verkar så på mitt enstaka och bittra blogginlägg. Livet flyter fint och jag är glad. Tack för mig, vi hörs.