fredag, maj 29, 2009

Jag tycker vi tar och tittar

Jag har hamnat i dispyt med bilddagboken.se. Försöker tappert att ladda upp ett antal bilder från de senaste dagarna i mitt liv, men hela deras uppladdningsredskap verkar ha satt sig på tvären. Det gör mig lite hatisk, så snart ska jag lämna tekniken åt sitt hopplösa öde och ge mig ut på en motionsrunda här i krokarna. Solen skiner från en fläckfritt blå himmel, så det ska bli mig ett sant nöje att springa vilse i eftermiddag. Jag återkommer angående bilderna.

Igår var en helt fantastisk dag. Jag provade kläder i ett bemannat provrum och klarade mig igenom all nödvändig konversation på finska (behövde säga tre ord: moi, kaksi och kiitos, alltså använde jag största delen av mitt finska ordförråd). Sedan fick jag en silkesmjuk högerhand av en charmör med superprodukter. På eftermiddagen hade jag och J picknick på en ö. En söt fågel åt ur min hand och vi klängde på kanoner. Framför allt så utforskade vi kanonhålor i en vägg på en gammal fästning. Stundvis kände jag mig som en lycklig deltagare i "Ballar av stål", nuff said. Jag börjar misstänka att jag drömmer, och om jag gör det så ber jag om att aldrig bli väckt.


En riktig KANONBILD

(Vi älskar den, så var beredd på att få se mer av den)

onsdag, maj 27, 2009

Måj moi

Jag tänkte så här va, att nu när jag befinner mig på avstånd från de flesta jag känner kan det här vara ett bra tillfälle att börja blogga på nytt. Nu, gott folk, ska ni få höra.

Jag är i Helsingfors. Sitter med en kaffekopp och undviker att göra det jag borde göra, att plugga förstås. Allt är med andra ord i sin ordning och jag mår bra. Hade jag suttit här och pimplat O'boy, ivrigt uppsatsskrivandes, hade något varit snett. Mitt snabbkaffe, som förresten har det bedårande ordet Kulta på förpackningen, dricker jag ur en rosa mugg med romantiskt Mumin-motiv. Att köpa kaffet plus några få andra matvaror på närköpet Alepa tog mig ungefär en timme, om inte mer. Jag funderar på att aldrig sätta min fot i den butiken igen. Var det inte svindyrt så fanns det inte ens, och fanns det så var det alltid totalt fettfritt, och var det inte fettfritt så var det med chokladsmak och var det inte med chokladsmak så såg det ändå förbannat suspekt ut. När jag slutligen skulle betala den hutlöst höga summan € för hutlöst få matvaror, ställde jag till med en rejäl köbildning. Det berodde på att jag glömt att väga och sätt etikett på frukten jag tagit. Nej, de kan inte väga grejerna i kassan, för det är helt enkelt omöjligt. Medan jag lommade iväg för att väga äpplena väntade den vänliga kassörskan på mig, och som sagt hann en lång kö bildas. Jag kände mig rätt skamsen när jag kom tillbaka och alla dessa finska, bittra blickar riktades mot mig, idiotsvensken. Till råga på allt hade jag fått knata dit i åskväder med tillhörande spöregn och var således dyngsur när jag kom till affären. Nu tog ju handlandet så lång tid att jag så klart hann torka, men tydligen dröjde det inte tillräckligt länge för att det skulle hinna bli uppehåll i regnet. Det öser fortfarande ner. Men det gör inte så mycket nu längre, när jag är inomhus och har det mysigt med muminkoppen. Dessutom är världen vacker att betrakta så här års, oavsett om det är solsken eller ej. Grönt och fint är det, och genom vädringsfönstret förnimmer jag de ljuvliga dofterna från allt som växer och frodas i den sydfinska försommaren. Jag är riktigt glad att jag är här.

söndag, april 26, 2009

Hertig Teseus talar

Dårar och älskande har heta hjärnor
Och deras inbillning kan hitta på
Mer än vi nånsin fattar med förnuftet.
Poeten, galningen och älskaren
Verkar bestå av idel fantasier.
Dåren ser flera djävlar på sin väg
Än helvetet kan rymma. Älskaren
Ser skönheten i ett tovigt ögonbryn.
Poeten har sitt öga överallt,
Han låter blicken svepa jord och himmel,
Och saker som hans fantasi har format
Men ingen sett, förvandlar han med pennan
Till verklighet, så att ett luftigt intet
Får namn och hemvist. Sån är fantasin.

- Ur En midsommarnattsdröm, W. Shakespeare

söndag, mars 29, 2009

Farfar

Den här bilden känns väldigt symbolisk just nu.
Hej så länge farfar, och tack för allt.

lördag, februari 21, 2009

Hu e rent makalaeus


Hu e vänchlen å snäll, hu e mjuk som en fäll,
hu ha auga som vårhimmeln klar
Där en växt å statur, som på fineste brur,
om je väl ut ett praktexemplar.

Nä de finns ingen finare varels, än e rektu e jamtlandstaeus
Hu e rent makalaeus, te va håttu å inela rar

Så vackert inleder HP Burman sin visa E Jamtlandstaus. Det är en mycket fin trudelutt och en hyllning till den jämtländska kvinnan. Här vill jag naturligtvis passa på att inflika att i mina vener flyter minst en fjärdedel jamtblod, vilket borde betyda att jag kan ta åt mig av åtminstone en fjärdedel av sången. Om jag får välja vilken del så blir det textraderna ovan. Resten av visan handlar mest om att jamtlandstausen är arbetsam och pålitlig, och det fattar ju till och med jag att det inte är ord man tar till för att beskriva mig.

När jag gick i tvåan på Mattmars skola - ja, jag har till och med bott nio år i Jämtland - kom en gång en man på besök, jag vet inte vem han var, för att välja ut småtjejer till inspelningen av en musikvideo. Jag antar i alla fall att det var någon slags musikvideo; minnet börjar bli ringrostigt efter alla dessa år. I vilket fall som helst, en sång skulle ljuda genom filmen, och sången var E Jamtlandstaus. Den besökande mannen hade en pratstund med oss flickor - en pratstund som skulle leda till hans beslut om vilka två jäntor som skulle få medverka i filmen. Givetvis satt vi nervöst och flinade upp oss, hela bunten. Vem ville inte bli filmstjärna, liksom?

Två nippertippor blev utvalda. Jag var inte en av dem. Gubbfan ville inte ens ha med mig som reserv. När klassen efter några månader tittade på den färdiga filmen satt jag mest och fnös, tyckte det var löjligt. Först nu, fjorton år senare, kan jag uppskatta E Jamtlandstaus igen, men ännu inte helt utan att det sticker till i hjärtat vid de första fagra tonerna. Filmen avstår jag från - dessutom finns den inte ens på Youtube. Ha!

Bric-a-brac: visste ni att HP Burman aldrig har bott i Jämtland? Han föddes i Kristianstad och har sedan många år varit bosatt i Uppsala. Jämtska lärde han sig som vuxen, i samband med att han gick med i föreningen Jamtamot vid universitetet i Uppsala.

fredag, februari 20, 2009

Benny och jag

Med posten i dag levererades läroboken Epos A till mig, och det var ju fint. Jag ska, med anledning av mina fantasier om framtiden, läsa Historia A på komvux nu i vår och kurslitteraturen består av just epospeposboken. Köpte den begagnad och kom på så vis över ett rätt bra pris också, knappt hälften av vad bokhandeln tar. Det var förstås också en bra grej. Kontakten med karln jag köpte boken av har däremot varit allt annat än tillfredsställande. Låt oss kalla honom Benny - det är åtminstone nästan hans namn. Benny kan kort och gott beskrivas som en trög fjant. Ett simpelt bokköp skulle i vanliga fall kunna sättas i verket genom ett par tre mejl. Men inte med Benny som säljare. Benny har genomgående varit långsam, luddig, trögtänkt och okoncentrerad. För min inte syn ser jag hur Benny hela tiden har suttit och lallat framför något beiget dataspel, typ MS Röj. Efter många om och men, eller snarare vaa, eh njo, ja venne, lyckas Benny äntligen skicka iväg bokskrället. Postgången kan man inte klaga på; paketet pulas redan följande dag in genom vårt brevinkast. Jag studerar det gröna kuvertet och konstaterar utan större förvåning att Benny har ful handstil. Men det värsta av allt, och håll i er nu, är att tråkiga Benny har försökt skoja till det lite, genom att nedanför min adress skriva "(Skogen)". Helvetesfyjävlarochfanalltså!!! På avsändaradressen ser jag att Benny bor i Farsta. Jag funderar på att skicka något tillbaka till Benny, typ en använd placker och några gamla kondomer (Linnea har säkert ett otal i sitt rum) eller något annat kasst, bara för att få ersätta Bennys förnamn och bostadsort med "Beiga Benny" alternativt "Bög-Benny" och "Fucking Farsta". Men jag anser inte att Benny är värd portokostnaden. Dessutom förstörs det lite av att Benny inte heter Benny på riktigt, utan något annat, som faktiskt inte ens börjar på B.

Hej förresten! Det kanske verkar som att jag är tillbaka i bloggvärlden, och det finns väl en viss sanningshalt i det. Benny fick mig att återvända! Gör dock inte i brallan av förväntan och iver; det här kommer även i fortsättningen att ske högst sporadiskt. Kanske kan det vara så att det måste dyka upp fler bennys (bennysar, bennyr, bennyer - who cares). Men jag kan ju passa på att inflika att jag är väldigt belåten för tillfället, även om det kanske inte verkar så på mitt enstaka och bittra blogginlägg. Livet flyter fint och jag är glad. Tack för mig, vi hörs.

tisdag, november 04, 2008

A trip down memory lane

Tannbergsskolan, höstterminen 2008. Ingenting har väl egentligen förändrats avsevärt under de senaste två åren. Allt ser på pricken likadant ut och lärarna är desamma. Lokalerna är lika fula och luften lika kylig och oren. J-kvarteret, D-kvarteret och den så kallade Studiegården ligger alla på samma platser och är till synes orörda sedan jag sist såg dem. Vägen mellan busstationen och skolan består av precis samma uppförsbackar, och jag vandrar den med samma motvilliga steg som för två år sedan.

Den enda markanta skillnaden finner vi bland eleverna; varenda kotte har bytts ut. För att inte tala om min position! För ett par år sedan släntrade jag runt mellan salarna med mina klasskamrater. Nu struttar jag runt med min lokala lärarutbildare och ska föreställa lärarkandidat. Jag sitter i fucking personalrummet och pimplar kaffe med mina gamla lärare – de personer som brukade ha till uppgift att sätta betyg på mig och gnälla om min skyhöga frånvaro. Behöver jag här nämna att det hela känns totalt fel? Känslorna jag får av att vara på min gamla gymnasieskola är överväldigande. Nostalgi. Uppgivenhet. Fasa. Lite sorg över svunna tider som aldrig kommer åter. Extra obehagligt blir det när jag upprepade gånger får höra att de flesta som kommit till Tannbergsskolan på praktik sedan har börjat jobba där, givetvis för att stanna resten av sina liv. ”Du har din framtid här” säger de. Tanken skrämmer mig till vanvett.

Som tur är har jag möjlighet att själv styra över mitt liv och kan högtidligt fatta beslutet att aldrig någonsin sätta min fot i någon av Tannbergsskolans byggnader efter fullföljd utbildning. Eller icke fullföljd för den delen. Hela uppdraget med den här monsterpraktiken får det att svindla för mina ögon. Vill jag alls göra det här?

lördag, oktober 11, 2008

Att inte vara jag

Ibland vill jag göra saker som inte är "jag". Ni förstår vad jag menar, eller hur? Hittills den här helgen har jag gjort följande saker som jag sällan eller aldrig annars gör:
  • Avstått från festande och varit fullt nöjd med det.
  • Spenderat två och en halv timme på UB, med näsan i tråkiga böcker.
  • Sett en romantisk komedi.
  • Börjat en lördagsmorgon med att diska.
  • Kollat sammanlagt två timmar på SVT1 och SVT2.
  • Träffat Janne. Det var länge sedan.
  • Bloggat

I morgon ska jag komplettera listan genom att gå på gudstjänst med Linnea.

Att något måste förändras är ju uppenbart - nu försöker jag.

lördag, oktober 04, 2008

I am a man of constant sorrow

Våra grannar gillar uppenbarligen filmen O brother, where art thou?, eller i alla fall soundtracket. Det går varmt här i huset om dagarna.

Det har jag absolut ingenting emot, för jag gillar också den rullen. Skarpt.