Tredje advent. Det första jag gjorde när jag vaknade i morse var att dra undan gardinerna från sovrumsfönstret. Daniels säng står så att man bara behöver vända sig om och titta ut, sedan kan man ligga där och betrakta världen genom fönsterrutan.
I morse var världen en ovanligt vacker syn. Solen var på väg upp och det låg ett milt rosa sken över allt. Himlen var blekt ljusblå, skiftande i rosa längst ner. Allt var alldeles stilla; ett fullkomligt lugn låg över de gamla snötäckta hustaken i Hamn. Det var kallt ute, så snön gnistrade på tak och trädkvistar. Det slog mig att den syn jag nu hade framför mig måste vara nästan på pricken densamma som vid tiden då huset byggdes (sent 1800-tal troligen) - samma röda hus, samma himmel, samma Umeälv. Jag tänkte på hur någon annan kanske stått där, vid fönstret, för mer än hundra år sedan och betraktat precis det jag nu såg.
Jag blev liggande i den positionen ganska länge, rörd nästan till tårar. Tills en bil passerade på Blå Vägen. En jävla bil! Hur kunde den?! Den förstörde allt! Tänk om föraren vetat hur totaltförstörd min ljuva morgon blev. Jag reste mycket motvilligt tillbaka till nutid, tittade på min mobiltelefon och registrerade att klockan var halv tio. Jag fann mig i att året är tjugohundrasju, klev upp och slog på tv:n.
1 kommentar:
Vackert språk du har.
Skicka en kommentar