Idag registrerade jag mig på Konsten att berätta I, den första ämneskursen för oss blivande svensklärare. Jag har återigen börjat i en ny klass. Det är en grej jag börjar vänja mig vid - att börja i nya klasser på olika utbildningsnivåer. Jag funderade på hur många klasser det kan röra sig om för mig, fick det till tio stycken från ettan på lågstadiet fram till idag. Det lät inte alls så mycket, vilken besvikelse! Att jag har vant mig vid det är dessutom en fet lögn. Jag hanterar det i alla fall rätt dåligt. Idag, till exempel, så raderade jag ut varje chans att någonsin bli accepterad genom att högt läsa upp min på fem minuter nerrafsade text om vispen Visp. Det blev onaturligt tyst i salen och jag kunde i ögonvrårna se hur mina nya klasskamraters ansikten sprack upp i hånfulla flin. Det är med andra ord bara att inse: fyra terminer som mobboffer ligger framför mig.
Nåja, någon ska ju vara "Jens" också, eller hur? Det råkade bli jag den här gången.
3 kommentarer:
Hahaha, så paranoid :D
Lite skoj måste man väl få ha! Hur känns det annars? Är det några från tidigare klassen kvar i den nya? Har ni mycket kul som ni ska göra? Hur ser schemat ut? Jag är nyfiken, nyfiken, nyfiken, hihihi! ^^
Jodå, det känns fint! Väldigt mycket bokläsning, men det är roliga/intressanta böcker så det har jag inget emot. Alla dessa böcker gör att schemat är rätt glest, vi har aldrig heldagar på skolan. Föreläsningar och seminarier typ, men man vet inte riktigt vad som kommer hända framöver. Jo, några är det.. sex stycken fick jag det till. Det är ju skönt att ha med sig några kända ansikten. Hur går det för dig?
Skicka en kommentar