Du skimrar i neon

Det här med lyrikkursen för naturligt nog in tankarna på lyrik. Jag brukar skriva ibland, men det var mer förr. En enda fjuttig gång i mitt liv har jag skrivit en dikt som jag blev nöjd med. Det beror inte på att den är särskilt bra... Det är den säkert inte, inte för utomstående. Men den förmedlar precis den känslan jag hade när jag skrev den (för drygt ett år sedan). Och det är vad jag kallar att lyckas med en dikt. Vem skriver man för egentligen?

Nu tänkte jag ta och publicera den där jävla dikten här på bloggen. Flera av er har troligen redan läst den, men jag måste få tjata lite. Jag blir glad om ni kommenterar och kan faktiskt ta både positiv och negativ kritik. Det är ju alltid intressant att höra hur andra uppfattar det man skrivit. Apropå poesi så är det umeåfinalen i poetry slam i kväll, 19.00 på Café Station. Det blir nog kul.

Ja, jag tog det förjävligt dåligt.
Att se dig i neonljuset,
med glädjen i ögonen
och skimrande av liv
tog all sans ifrån mig
Vätskan flödar,
ljuset blinkar,
och jag
hänger inte längre med

Ja, du sa nej,
"Försvinn och gå din väg,
du som har det bra
För mig är det enkelt"
och mina ofriska drömmar
försvann i rökrummets ventilation
(som förresten är jävligt dålig)