För ett par veckor sedan lovade jag och svor på att vara duktig genom hela lyrikkursen. Har inte sagt så mycket om det, men det beror inte på att jag försöker undvika ämnet. Nej, hittills tycker jag faktiskt att min insats har varit relativt god. Jag läser visserligen inte all facklitteratur som står på schemat och antecknar kanske inte så som jag borde, men jag läser poesi, analyserar och sätter ut versfötter. Styckmördar dikter. Ja minsann, det är brutala styckmord vi talar om. Ta en dikt du älskar, dela in den i satser, hör andras tolkningar av den - taddaa, dikten är köttfärs!
I morgon har vi något slags fonetikseminarium, då ska vi ta med var sin dikt och läsa upp den. Jag trillar nog dit på någon med Dan Andersson, min favoritpoet sedan många år. Jag vågar göra det eftersom det seminariet antagligen inte går ut på att göra slamsor av poesin.
Följande dikt är inte den jag kommer att ta med till seminariet, men den här är också oerhört fin.
Vaknatt
I kvävande vaknätter ändlösa långa,
när minnen sticka som retade bin,
jag ber om en vårnatt igen av de många,
som eldat mitt blod till ett brinnande vin.
Jag ber om en vårkväll på rusiga ängar,
en enda - en lustarnas jäsande kväll!
En handfull av eldgräs från vildsådda sängar,
en sängplats av mossa på Vagnbergets häll!
Bakom mig gå vallarevisorna höga,
och hos mig är ingen och ingen mig ser.
Förbrunnet är det som har tröstat mitt öga,
och längesen är det som solen gick ner.
- Dan Andersson
Ur Svarta Ballader, 1917
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar