Plaza

Helgen har varit rolig. Inte så hejdundrande superkul, men ingenting att klaga över. Igår blev det förfest hos Erica och Björn, sedan utgång på Plaza (Shape up!), helt OK ställe med intressant musik och trevligt folk. Det enda som egentligen har varit negativt var att jag tvingades GÅ hem därifrån. I ovädret. Nästan vilse (?) och tjurig som aldrig förr.

I morse kom Daniel hit efter att ha åkt bil från Skövde hela natten. Tävlingen gick riktigt bra för honom - han blev tvåa. Jag är stolt! Men ont hade den stackaren.

Jag hade tänkt skriva mer egentligen, men nu blir det telefonprat med Linnea och efter det sömnintag.

Hållbar utveckling? I doubt it.

(I alla fall när det gäller mig själv)

På något underligt vis så hamnar jag här vid datorn, gång på gång på gång på gång på g .. Ni fattar. Jag sov ganska länge idag, det var sagolikt att få ta igen förlorade sovtimmar. Men ändå ångrar jag det. Som vanligt, man ska ju inte kunna njuta utan dåligt samvete. Jag kanske borde ha ställt klockan trots allt ... Nu hinner jag inte allt jag planerat att göra. Har i och för sig städat en del, diskat också, men dammsugaren lägger jag fan inte mina händer på. Den suger, på alla sätt och vis.
Behöver väl knappast tillägga att jag har hållit mig på avstånd från kurslitteraturen? Inte mindre än sex böcker ska plöjas igenom, tjofaderittan. Jag har inte ens läst baksidorna. Tre av böckerna har jag inte ens köpt. Och någon vilja finns inte direkt heller! Jag veeet, jag är bedrövlig och borde hoppa av utbildningen innan någon med våld kastar ut mig. Vill jag verkligen höra orden "Emilia, det kanske vore bäst om du .. eh, skippade det här? Det finns säkert en massa annat som passar dig bättre ... Kanske", eller den rakare varianten: "För helvete, ge upp nån gång, din inkompetenta latmask! Du skämmer ut Umeå Universitet! Idiot!"? Jag vet inte, men jag fortsätter köra mitt lata race och hoppas på tur.

Ikväll ska jag och syrran gå på något som kallas Free Power Dance på Iksu. Jag har ingen aning om hur ett sådant pass är utformat, förutom att det är någon slags dans med "enkel koreografi". Den får nog vara förfärligt enkel om det ska gå vägen. Dans är inte min starka sida, jag är lite av ett kylskåp. Men jag känner att det börjar bli dags att utnyttja silverkortets möjligheter i stället för att bara gå till gymmet hela tiden. Spännande.

Till min fiende

Vem är Du, min okände fiende i tvättstugan?
Nu har det inträffat igen. Jag har upprepade gånger blivit terroriserad av Dig. Naturligtvis har detta lett till frustration hos mig. Varför fick inte mina kläder bli torra ikväll? Vad driver Dig till att öppna torkskåpet och dra ut mina kläder? Jag är inte arg, men jag står här undrande och begär nu av Dig: träd fram, förklaren Er! Kom förbi på en kopp snabbkaffe och beskriv vad som bekymrar Dig. Jag lovar att vara barmhärtig. Giftet i Din kaffekopp kommer att vara av det lindriga slaget - Du kommer endast uppleva illamående och möjligen en släng av någon sjukdom. Döden skall inte hämta dig. Ännu. Upprepas kvällens incident vid ytterligare tillfällen kommer dessa garantier att upphöra. Därmed ger jag Dig förslagen, i egenskap av god medmänniska, att visa Dig omedelbart, alternativt resa till det brinnande infernot och stanna där i evighet.

Den där jävla dagen (del 5: slutet)

Det här gör jag i syfte att muntra upp mig själv. Skriver annat senare, men först får det bli en stund med Gert.

Länkar till föregående sagodelar:

Del 1

Del 2

Del 3

Del 4

Författare:

Emilia Pettersson

Anna Långberg Ranstad

Ewa-Mari Hedman

Linnea Forsgren

Anton Stjärnbrandt

Kajsa Karlberg

Varsågoda, den femte och avslutande delen, med rött tema:

Gert såg ingenting på sidorna och tittade därför uppåt. Han såg något i ett träd, men hann inte lista ut vad/vem det var, för plötsligt hälldes en flod av jordgubbskräm över honom. Figuren i trädet skrattade elakt. Gert torkade bort jordgubbskrämen från sitt ansikte och såg vem den skyldige var: det var Tomten! Vad fasen gör han här? tänkte Gert. Tiden är inte inne för honom än, han borde vara på Nordpolen någonstans och ta hand om renarna! Tomten hoppade ner från trädet och började gapflabba åt Gert på sitt eget lilla sätt. "Ho ho ho"...

Men när han kom närmre så upptäckte Gert till sin stora fasa, att det var ju inte Tomten! Det var den äckliga Jordgubbsmannen! "Vad vill du mig?!" frågade Gert ilsket. Jordgubbsmannen smekte sig belåtet på magen och sa "Jag vill ju bara ha lite mysigt med min jordgubbspojke! Vill du raka mina armhålor, som på den gamla goda tiden?". Jordgubbsmannen viftade lite med en rosa rakhyvel. Gert, som nu var van vid att konstiga saker hände, suckade bara. Det började bli kväll, och efter dagens alla galenskaper började han känna sig rejält trött. Han tog sig upp på skogsvägen igen och liftade. Jordgubbsmannen var honom hack i häl, tänkte uppenbarligen följa med Gert.

"Kan jag inte få följa med dig?" frågade jordgubbsmannen när han kippade efter andan. Gert såg på honom med förundrad blick. En lastbil stannade till och vinkade åt dem att hoppa in. Gert suckade, tänkte några sekunder och sa "nej, nu får det för fan vara nog!". Jordgubbsmannen såg vädjande på honom, blev sedan ivrig och sa "jag har hoppat av både Finans-Robinson och Bonde söker fru, bara för att få vara med dig!". Gert kunde inte förneka att han blev smickrad. Jordgubbsmannen låg bra till i båda såporna och hade gjort en rejäl uppoffring. Dessutom luktade han ganska gott ... "OK då" sa Gert, "följ med". Så åkte de tillsammans bort mot nya världar och levde lyckliga i alla sina dagar.

Dagens "wow!"

Åh, vilken lättnad! Jag är så lättad att jag knappt väger ett gram längre. Nu kan jag åtminstone andas normalt, slappna av och vara den cooling jag egentligen är. Jag klarade tentan. Mycket riktigt, du läste rätt - Jag. Klarade. Tentan. De spaghettiben som bar mig till universitet har aldrig varit så stadiga som när de förde mig hemåt femton minuter senare. Passerande människor vände sig om, tagna av min raka rygg och mitt högt burna huvud. Dessutom hittade jag mina vantar efter gångvägen mellan universitetet och Ålidhem. De låg där, blöta och frusna, och väntade på mig. Jag hade inte ens märkt att de var borta. Minnet började klarna, stället var mycket likt den plats där jag och Linnea gjorde vår första gemensamma kvadd i lördags. Linneas väskinnehåll hade fallit ut i snön, vi hade tillsammans stått nedböjda och för att plocka upp diverse enkronor och annat värdefullt. Där tappade jag också mina vantar, det fick jag alltså bekräftat idag. Nu är de tillbaka hos mig, varma och trevliga igen efter några timmar på mitt ljumna element (observera att det står "ljumna"; någon skön elementvärme bjuder inte Bostaden på).

Nu har jag nog fått med alla dagens viktiga händelser. Jag har även tvättat, diskat och pratat en hel del i telefon. Ingen skulle besparas från att höra min lycka uttalad av mig personligen. Nu har den även överförts till textform, men det är inte alls lika kraftfullt som mina glädjetjut.

I morgon ska vi ha någon slags redovisning av rapporterna. Vi får väl se om Fredrik (min särskilda läsare och opponent) har fått användning för rödpennan.
Resten av veckan ska ägnas åt ... Ingenting. Bara softande i allra högsta grad. Livet är skönt.

Den där jävla dagen (del 4)

Jag vet, jag vet. Det dröjer alldeles för länge mellan delarna!

Del 1

Del 2
Del 3

Och här kommer del 4:

Författare:

Emilia Pettersson

Anna Långberg Ranstad

Ewa-Mari Hedman

Linnea Forsgren

Anton Stjärnbrandt

Kajsa Karlberg

När Gert tillslut vaknade upp blev han väldigt chockad. Alla hade samlats omkring honom och bara stod och skrattade. Jordgubbsmannen befann sig 5 cm från Gerts ansikte och försökte få liv i honom. Usch, vilken andedräkt! tänkte Gert. Han puttade bort Jordgubbsmannen och började sakta men säkert att ta sig ut ur folksamlingen. Jag måste bort tänkte han. Gert stod helt enkelt inte ut längre. När han gick ut genom dörren hörde han Anders Lundins röst: "jaha, kära tävlande, vem ska nu raka våra armhålor?".

Gert gick genom den mörka korridoren, halt och eländig. Han valde klokt att inte gå åt det håll han kom ifrån tidigare. Frågan är dock om det var så klokt. För i korridorens slut stod de finniga fjortisarna, beväpnade med Clearasil som de använde dagligen emot sina finnar. Gert blev träffad av en stråle rakt i ögat som sved något så grymt. I ren panik sprang han in på närmaste toa där han ertappade Jordgubbsmannen med att lukta på en av Gerts kalsonger. Gert blev givetvis förbannad. Vad i helvete gjorde hans sprollans nya CK-kallingar i händerna på Jordgubbsmannen?! Jordgubbsmannen flinade. Gert slet åt sig kalsongerna och smällde igen dörren. Nu skulle han hitta en väg bort från allt det här. Fjortisarna var försvunna (tack och lov), så kusten var klar.

Gert hamnade på skogsvägen igen och började gå. Han hittade en sjö där han tog ett dopp för att tvätta av sig all jordgubbskräm. Men ve och fasa, han var inte ensam i sjön! När Gert simmat ut till mitten av sjön kände han något komma uppslingrande längs hans ben. Vattnet var så mörkt så han kunde inte se vad det var, han stelnade till av rädsla. Det var något som han inte kunde sätta fingret på. Fort som attans började han ge sig tillbaka till land. Plötsligt var det något som drog ner honom i djupet. Han lyckades tillslut återfå kontrollen och simmade panikartat upp till ytan, men det slingrande, ja vad det nu var för något ville inte ge upp.
Nej, nu jävlar i min lilla låda, tänkte gert. Han tog i för kung och fosterland och lyckades komma in mot stranden, han fick tag i en gren och drog sig med hjälp av den upp på land. Det slingriga djuret väste och försvann ner i djupet. Men vad är det här??? tänkte Gert. Har jag en tripp på syra? Heroin, det här kan inte vara verkligt. I samma ögonblick kände han den där lukten igen, alldeles för välbekant vid det här laget. Jävla jordgubbskräm! Gert såg sig omkring för att se varifrån lukten kom.